Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.
Vad vet vi egentligen om civilsamhället i krig, eller krigstillstånd, om när demokratin ger vika för diktaturens kreatur som intar manegen och gör den till sin?
Är det dit vi kommit, till stupet? Och är det i så fall rätt tid för en selfie?
Inte mycket.
I våra grannländer vet man mer om hur det är när grannen anger en för myndigheterna, hur yrkesrollen plötsligt förändras för att passa in i ett system som du inte vill vara del i, eller hur du behandlas för att du tror på friheten att tycka och uttrycka vad du vill och tror är det rätta.
Kanske det är dags att vi lär oss av erfarenheter som faktiskt finns dokumenterade när nu samtidens alla tecken rusar iväg mot ett enda mål – den påtvingade likriktningens nya sköna värld.
Jag läser Olav Saetres bok På fångefärd (1945) som handlar om de norska lärare som vägrade gå med i den nya norska lärarföreningen som Vidkun Quisling och hans Nasjonal Samling pådyvlade skolsystemet för att snabbare integrera/asssimilera/hjärntvätta barn och ungdomar att passa in i den nationalsocialistiska terrornation Norge skulle bli en del av.
Olav Saetre blir kallad till förhör på grund av sin vägran och letar efter ett plåtfordral till sina glasögon då han befarar att förhöret kan bli våldsamt. Bara den meningen ger rysningar.
1 000 lärare interneras då de vägrar ställa upp för nazisterna. De förs till läger i Nordnorge. De som går med i nya lärarföreningen släpps och får återvända till jobb och familj. En del gör också detta. Hur mår de?
Poliser och vakter är ofta landsmän. Norrmän i nya uniformer som tror sig bygga det nya landet. Hur mår de?
Jag hoppas bara att många svenskar tänker till inför den omvandling av samhället som håller på att ske under statsminister och överbefälhavares ständiga rop på ”kriget kommer”, där tidigare nazister rycker i tåtarna till Tidölagets marionettregering och att man ser de, ännu så länge små, steg som tas i riktning mot begränsat utrymme för eget tyckande och tänkande. Att man inte dras med av de som inte mäktar stå emot, de blåögda eller alla de som tror att de har något personligen att vinna på att delta.
Att skriva en lista över vad folk bör läsa, exempelvis genom en litterär kanon, och samtidigt strypa anslagen till bibliotek och litterär kulturverksamhet är en tydlig strategi av diktaturens kreatur.
Inte bara båtar. Även järnväg intresserade Ove Allansson.
I går var det världsbokdagen, ett Unesco-jippo för att få folk att läsa mer.
Jag valde att uppmärksamma författaren Ove Allansson (1932-2016), västgöten som blev mekaniker som blev sjöman som blev göteborgare och som blev författare.
Som var, enligt egen utsago läsenär. En lycklig bastard av resenär och läsare. Han reste i böckerna, sade han. Men han var också befaren. Inte bara som sjöman. Han fortsatte resa hela livet och många av resorna resulterade i böcker.
Jag mötte Ove första gången i hans bok Oståkaren. En skröna från krigets Nederländerna där en säregen yrkesgrupp for på de isbelagda kanalerna med stora ostar på ryggen och ropade till hälsning åt varandra ”må du inte slå huvudet i en bro”.
Det var skrönan. Den burleska historien som jag hittade hos honom och föll för.
När jag läste New York Blues trodde jag nästan att det fanns en yrkesgrupp i toppen av skyskraporna som drog tunga vagnar på en vändskiva som motvikt vid kraftiga stormar.
Vill man uppleva svensk handelssjöfarts bästa år ska man läsa Allansson. Till exempel I Överrockens kölvatten, En sjöman åker Vasaloppet, Containerbröderna, Ombordarna, Vintramp eller varför inte debutromanen Resan till Honduras.
Jag har inte alla av Ove Allanssons böcker, men det är inte många jag saknar.
Han var politisk. Det är alla som skriver. Ove var till vänster. Han kallades arbetarförfattare och i vart fall stod han alltid på den sida där den svage fanns.
Han var otroligt generös och delade med sig av tips på andra författarskap inom sina egna pärmar. När jag läste Svarvarns sista sommar tipsade han t. ex. om Ett hus för Mr Biswas av den rätt okände V.S. Naipaul som många år senare fick nobelpriset.
De noveller och reseskildringar han gett ut är alla högst läsbara än idag och den roman jag kanske gillat mest är Gud är amerikan som handlar om rastafaris på en västindisk ö som bygger en raket för att fara hem till Etiopien. Raketen ska fås att lyfta med berättarkraft. Den storyn säger mycket om Ove och handlar egentligen om den amerikanska invasionen av Grenada.
Det gladde mig mycket då jag i efterhand förstod att vi bott på Mitchell’s Guest House på Grenada båda två.
Mitchell’s Guest House i St. George’s. Här har både Ove och jag bott. 🙂
Några gånger har jag mött Ove Allansson i olika sammanhang. Han förde en kampanj för att rädda sjömansbiblioteken. Jag skrev om det för Biblioteket i Fokus och några tidningar till. Vi har fikat på Centralen i Göteborg och pratat tåg. Och hälsat på varandra på bokmässan där han ofta fanns i Sjöfolkets monter.
Som racerförare bör man hålla sig på spåret. Som författare är det utflykterna utanför spåret som ger mest. Associationerna som löper i hjärnans vindlande labyrinter, knyter ihop och ger nya bilder.
Jag läser Björn Kumms utmärkta om än korta bok om Fidel Castro och lär känna en mycket komplext sammansatt människa. När jag gick hem från bion i går efter filmen om Kal P Dal inser jag att de båda har slående många likheter i sin personlighet.
Men, hur mycket man än läser om Fidel så är det när jag ramlar in på några rader som nämner hur den Fidel närliggande 26 julirörelsen kidnappar Juan Manuel Fangio i Havanna som jag stannar upp i läsandet och sammanflätar gamla kunskaper med nya.
Juan Manuel Fangio.
Det finns en film som handlar om den här rätt beskedliga kidnappningen som närmast blev en social träff där revolutionärer och kidnappningsoffer gemensamt kollade racing på TV.
Jag mötte Fangio i Buenos Aires. Skriver i den kommande boken:
”Mellan costaneran och Puerto Madero, längs den breda strandpromenaden ligger Paseo de la Gloria. En rad med statyer av argentinska hjältar ur sportens värld. Där står Guillermo Vilas, tennisspelaren, som var Björn Borgs kompis, och där ett par fotbollsskor. Det är Lionel Messis. Han är avsågad jäms med fotknölarna och bortforslad av någon företagsam supporter som inte nöjde sig med näsan.
Raceresset och flerfaldige F1-mästaren Juan Manuel Fangio höjer handen till en hälsning.
Fangio som stod på flygplatsen Ezeiza, hälsade och välkomnade racerförarna som skulle köra Argentinas Gran Premio för Mercedes-Bendz 1962. Bland dem förra veterinärassistenten Ewy Rosqvist från Stora Herrestad utanför Ystad och hennes kartläsare Ursula Wirth.”
Juan Manuel Fangio var i Kristianstad några år tidigare. Det spektaklet har jag skrivit om såväl i Kristianstad kommuns jubileumsbok när staden fyllde 400 år, som i biografin över spelemannen Hakon Swärd:
Hur det gick för Fangio i Kristianstad 1955? Han vann.
Hur det gick för Ewy Rosqvist och Ursula Wirth i Argentina 1962? De vann.
För Fidel gick det bättre än för Che Guevara och Kumms biografi över kubanen gav mersmak så nu har jag köpt hem även hans bok om argentinaren.
Läs själv:Fidel av Björn Kumm (2013) – Tack för i afton, om spelemannen Hakon Swärd av Per Erik Tell (2008) – Renässansstaden i Vattenriket, Kristianstad 400 år (2014).
Och är du intresserad av racing så hittar du en bit om Jim Clark och Zandvoort här.
I går var det Titanicdagen. Nu 112 år sedan världens mest omtalade fartygsolycka inträffade. För några år sedan besökte jag Titanickyrkogården i Halifax, Nova Scotia. Här är mitt reportage från då:
Fairviewkyrkogården, Halifax, Nova Scotia, Kanada.
På några gravstenar på Fairviewkyrkogården i Halifax på Nova Scotia, Kanada, ligger det ett mynt, en brun amerikansk penny. Mot andra lutar sig en lång vit nejlika.
Titanics öde upphör aldrig att fascinera och även en helt vanlig måndagförmiddag i september är det en ständig ström av besökare till kyrkogården där många av de kroppar som bärgades efter katastrofen ligger begravda.
En del namn är svenska.
Jakob Alfred Johanson är ett av dem. Han drogs upp ur havet som kropp nummer 152. Jakob Alfred Johanson var egentligen lantbrukare i Munsala, Sandås, i Finland. Han var på väg till Kalifornien där han hade tänkt slå sig ned tillsammans med hustrun Anna Lovisa och de fyra barnen. Han reste i förväg. Familjen skulle komma efter.
Johanson hade tidigare bott i Alaska men flyttade hem till föräldragården i Bonäs under några år, sannolikt i avsikt att stanna i Finland. Men han tyckte utkomsten av gården var för dålig så han sålde den till sin bror Hannes och förberedde sig på att emigrera igen.
Redan på båten mellan Hangö och Gotland blev han sjösjuk.
Jakob Alfred Johanson förde dagbok över sin resa från Hangö och mot Amerika.
Men han kom aldrig fram. Hans resa slutade på 41.46 nordlig grad, 50.14 västlig. Det var där, cirka 600 sjömil sydost om Newfoundland, som Titanic tillsammans med omkring 2200 passagerare mötte sitt öde och kolliderade med ett isberg strax före midnatt den 14 april 1912, och gick till botten några timmar senare.
Johansons kropp var en av de som bärgades och som senare kunde identifieras. Dagboken, passet, klockan och 264 dollar i sedlar skickades till hustrun i Finland. Johanson begravdes den 24 april 1912 på Fairviewkyrkogården.
Hans sista dagboksanteckning, på olycksdagen den 14 april, lyder:
”14 Söndag rägnar idag så alla måste hålla sig under tak. Här är alla sorters nationer jemst, till och med turkar och japaneser”
I dag är Johanson en av de som fått en sten på Fairview tillsammans med namn som alla avslöjar olika bakgrund.
Omedelbart efter katastrofen chartrade Titanicrederiet Vita Stjärnlinjen en rad båtar för att börja söka efter de saknade. Redan den 17 april stävade den första båten, kabelfartyget Mackay Bennett, ut.
Det var osannolikt att hitta överlevande då det var flera dagar efter Titanics undergång och ingen klarade sig särskilt länge i det kalla vattnet men från anhöriga och myndigheter höjdes kraven på att så många som möjligt av de döda skulle hittas, bärgas och eventuellt identifieras.
Fartygen som gick ut var lastade med trälådor, segelduk, stora mängder is, präst, balsamerare och järnskrot. Skrotet skulle användas för de som kanske måste begravas i havet. Främst handlade det om besättningsmän från Titanic.
Den 30 april återvände det första av fartygen till Halifax. Ombord låg 190 kroppar. 116 hade man tvingats begrava i havet. De allra flesta förblev försvunna.
Det var totalt fotoförbud i hamnen i Halifax när Mackay Bennett återkom och hamnområdet var avspärrat för den nyfikna allmänheten. Det kom ändå ganska snabbt fram hur olika kropparna hade behandlats. Besättningsmän från Titanic låg på fördäck, svepta i segelduk, tredje- och andraklasspassagerare låg också i segelduk medan förstaklassresenärer låg i träkistor.
Halifax hamn dagarna efter katastrofen. (bild från sjöfartsmuseet i Halifax)
Bland de som begravdes till havs fanns inga ”framstående män,” enligt en samtida pressnotis.
Alla gravstenar på kyrkogården bär heller inte namn. En del har bara det nummer de tilldelades efter i vilken ordning deras kropp drogs upp ur havet.
Nummer 8 var 23-åriga Wendla Maria Heininen från Åbo, på väg till New York. Hon identifierades därför att det inte var någon annan passagerare som passade in på ålder och initialer. Hon bar ett linne, broderat med V.H. i rött på framsidan. Wendla Maria Heininen hade både knäppkängor och galoscher då hon hittades. I kläderna fanns 150 finska mark insydda.
Nummer 314 hette Jacob Alfred Wiklund. En 18-åring på sitt livs första resa från hemmet i Nicolaistad, tillsammans med sin bror Karl Johan på väg till i Montreal i Kanada. Karl Johans kropp hittades aldrig.
Trots alla dessa lik som togs omhand av besättningen som troligen trubbades av under det att de utförde sitt makabra uppdrag var det ändå några som berörde dem alldeles speciellt. En av dem var nummer 4.
Den lilla kroppen av en knappt tvåårig pojke som fiskades upp fick följande beskrivning:
”No. 4. Ungefärlig ålder, 2. Hår, ljust. Kläder – grå rock med pälsfoder på krage och manschetter, brun ylleoverall, linne, flanellplagg, lila undertröja, bruna skor och strumpor. Ingen identifikation överhuvudtaget. Troligen tredje klass.”
Kroppen emballerades i segelduk och fördes till Halifax, där besättningen på räddningsbåten bekostade hans gravsten, som än idag sticker ut på Fairviewkyrkogården på grund av sin placering och sitt utseende.
På stenen står följande att läsa:
”Erected to the memory of an unknown child whos remains were recovered at the disaster to the Titanic April 15 1912”
Det genomfördes en särskild gudstjänst för det okända barnet i St. Georges Church i Halifax.
På andra sidan grusgången ligger 29-åriga Alma Pålsson från Bjuv i Skåne, hittad som nummer 206. På gravstenen är hennes fyra barn också nämnda. Åttaåriga Torborg, femårige Paul, treåriga Stina och tvååringen Gösta.
Man trodde länge att det var Gösta Pålsson som hade hittats som var denne nummer 4 och gladde sig därför över att han begravts så nära sin mor. Ett tag antogs det att det var den drygt ettårige finske pojken Eino Viljami Panula. Nu vet man emellertid att han hette Sidney Goodwin, och kom från England.
Det som berör mig som besökare mest på den permanenta Titanicutställningen på Maritime Museum of the Atlantic i Halifax är Sidneys bruna barnskor som står i en glasmonter.
Sidney Goodwins skor.
Skorna togs av en hjälparbetare, en polis från Halifax, som drog upp kroppen ur havet. Som en makaber souvenir. När polismannens släktingar lämnade skorna till Titanicutställningen på museet i Halifax 2002 ökade intresset på nytt för att identifiera kroppen och ett TV-program från amerikanska public service försökte genom DNA-test identifiera den okände gossen. Deras tester pekade på mot den finske pojken Eino Panula, men 2008 gjorde forskare på det kanadensiska Lakehead University en DNA-test med ny och bättre teknik. Med resultat att det omöjligt kunde vara Eino Panula.
Istället slogs det fast att den okände gossen i graven var Sidney Leslie Goodwin från England. Han hade rest tredjeklass från Southampton tillsammans med sina föräldrar och fem äldre syskon.
Sidney Leslie Goodwins öde och gravmonument blev en symbol för alla de barn som omkom när Titanic sjönk. Resten av hans familj försvann i djupet.
Den höga och smala gravstenen sticker ut på den särskilda Titanickyrkogården på Fairview i Halifax. De flesta andra stenar är små kuber i svart diabas. Det står ett namn på ovansidan. Eller för de ännu oidentifierade bara ett nummer som betecknar i vilken ordning de togs omhand av sjöräddarna. Alla har samma dödsdatum. Den 15 april 1912.
Gösta från Bjuv hittades aldrig. Men mamma Alma ligger begravd alldeles i närheten av Sidney Goodwin. Alma Paulsson hittades som nummer 206.
Tillhörigheter: vigselring, munspel, börs och två mynt, ett brev, 65 kronor, hade fyra barn med sig, brev från maken Neil Paulsson, 94 Townsend St, Chicago.
Tredje klass, biljett nummer 349909 (fem biljetter).
Namn: Alma Paulsson.
FamiljenPaulsson.
Alma och barnen var på väg till Chicago för att återförenas med maken Nils. Nils hade arbetat i gruvan i Bjuv, tröttnat på framtidsutsikterna i Bjuv och rest till Amerika redan 1910. Där blev han spårvagnskonduktör och skickade pengar till Alma och barnen.
I Claes-Göran Wetterholms bok Titanic sägs att det tog så lång tid för Alma att klä barnen att de därför kom för sent till livbåtarna och när de så hamnade i havet kom de ifrån varandra, enligt ett vittnesmål från överlevaren August Wennerström från Ystad. Inga av barnen hittades.
Ystadssocialisten August Wennerström som för övrigt fram till avresan hette Andersson och som så många andra hade politiska motiv att emigrera hjälpte till att dra loss en hopfällbar livbåt uppe vid en av skorstenarna och fick den i sjön. Han överlevde katastrofen, blev trädgårdsmästare istället för socialistagitator, och berättade gärna om den stora fartygskatastrofen.
Han minns olyckan:
”Skriken rundt om omkring oss upphörde allt mera, liken flöto tätt, tätt så att man kunde tro sig kunna gå på dem, och i vår underliga farkost föll den ene efter den andre ned och dog.”
August Andersson Wennerström var en udda figur, född i Ystad, och en kort tid före avresan arbetade han som typograf på Ystads Allehanda, men borde kanske än mer förknippas med Värmlands Folkblad. En intressant artikel av Lars Engwall i tidningen Arbetarhistoria nr 48 1988 berättar mer om honom. Han stack från Sverige sedan han undkommit ett tryckfrihetsmål, som medansvarig i anarkistorganet Gula Faran vilken fört fanan högt mot treenigheten konungen, kyrkan och borgerligheten. Hans resa med Titanic kan möjligen ha varit finansierad av självaste Kata Dahlström.
När Andersson blivit Wennerström i Amerika falnade hans politiska intresse och under andra världskriget arbetade han som säkerhetsvakt vid den amerikanska flygbasen i South Bend, Indiana.
En annan svensk, Malkolm Johnson från Minneapolis, hade varit hemma i Sverige för att försöka köpa fädernegården i Björnaryd, söder om Jönköping. Det gick inte som han ville så han reste tillbaka till USA med, enligt uppgift från släktingarna, 8 000 svenska kronor i dollarsedlar insydda i strumporna.
Lokaltidningen om Kvillners öde.
Malkolm reste tillsammans med en annan smålänning, Gustaf Joel Johansson, som var på väg till Nord-Dakota för att arbeta hos en farmare.
Malkolm Johnson hoppade i havet med livbälte men frös ihjäl i det kalla vattnet. När hans kropp bärgades antecknades att han hade både guldklocka i kedja samt slipsnål i guld, diamantring och en check på 1200 dollar, 165 dollar i olika sedelvalörer och en del mynt.
Han var dessutom välklädd i randiga byxor, skjorta, kavaj och väst och fötterna i svarta boots. Men han hade inga strumpor. Malkolm Johnsons bror i Sverige skrev upprepade brev till UD för att få besked om vart broderns strumpor tagit vägen, men de förblev borta. Malkolm och Joel reste båda i tredjeklass.
För några år sedan sålde Bukowskis en del föremål som hade tillhört Malkolm Johnson. En tredjeklass bordsbiljett, ett fickur, ett fotografi och en anteckningsbok. Slutpriset steg över miljonen.
31-årige Johan Henrik Kvillner reste i andra klass. Han var en 31-årig ingenjör från Trollhättan och på väg till Amerika för att studera järnkonstruktioner sedan han fått ett stipendium.
Minnesstenen över Kvillner i Halifax.
Hans kropp bärgades som nummer 165. Och tillhörigheterna var bland annat passet, några brev, en förlovningsring i guld med namnet Signe ingraverat, guldklocka i kedja, kniv och kam. Han hade också ett cigarettetui.
Halifaxbornas deltagande i sökandet, och bärgningen, av kropparna från katastrofen har inte alls fått den uppmärksamhet som deras insats kanske varit värd, men anhöriga och nyfikna söker sig fortfarande till Fairview för att förstå lite av katastrofens omfattning. Kyrkogården är en av tjugotalet platser i Halifax som minner om Titanic.
Den av gravstenarna som får mest uppmärksamhet är nummer 227. Där ligger J Dawson. I John Camerons storfilm om Titanickatastrofen hette Leonardo di Caprios rollfigur Jack Dawson. Här skiljer fiction sig från verkligheten.
J Dawson som är nummer 227 på Fairview hette Joseph och var eldare i det monstruösa fartygets allra innersta och näppeligen någon som en amerikansk filmregissör skulle bygga en romantisk historia kring.
En blek nejlika står ändå lutad mot hans gravsten.
Titanics kollision med isberget var en världskatastrof för drygt hundra år sedan. Nu ställs jorden inför större prövningar. Det vackra och varma septembervädret på Nova Scotia ger föraningar om klimatförändringar och jag ler lite snett då jag i en rad med bara några meters mellanrum hittar gravarna för såväl Mister Snow som Mister Frost.
När jag kommit hem till Skåne cyklar jag till kyrkogården i Örsjö, en bit från Rydsgård på prärien. Här uppmärksammas ett annat av Titanics offer, Nils Martin Ödahl.
Han var på väg till Peoria i Illinois till en släkting och skulle ha rest med White Star Lines Olympic, men övertalades av emigrantagenten i Malmö att boka om till Titanic som ju var världens säkraste skepp.
Ödahls tomma grav i Örsjö.
Han nådde aldrig sin destination. August Andersson Wennerström har berättat att just Nils Martin hjälpte honom med livbåten, men när det kom en fjärde överhalning av det kalla havet tappade han taget och försvann över relingen.
Nils Martin Ödahls föräldrar, Hanna och Ola, fick några tusenlappar i skadeståndsersättning efter förlisningen, men först 1932 dödförklarades den unge mannen. När så skett fick han också sitt namn ingraverat på far och mors gravsten på Örsjö kyrkogård, trots att han aldrig hittades. Det lär vara den enda gravsten i Sverige som nämner Titanics förlisning.
Texten på den eroderade gravstenen lyder: Sonen Nils Martin 1888-1912 Vid Titanics undergång
För snart tjugo år sedan besökte jag Mystery Park i Interlaken i Schweiz, intervjuade Erich von Däniken och blev kompis med Clas Svahn som ikväll drar igång en serie om UFO på TV4. Kl 21. Eller på TV4play. I min bok Läsa, resa, dö finns reportaget från mitt möte med von Däniken. Här är ett kort utdrag.
Cheopspyramiden är en av de sju olika teman som tas upp i Mystery Park och kring vilka hela parken är uppbyggd. De andra är Stonehenge, Nazca, Vimana, Maya, Challenge och Contact. Parken i sig är uppbyggd i en cirkel med sju separata paviljonger. Vid varje tema finns en show som rullar vid jämna tider. Alla är olika men bygger på senast möjliga teknik med ljus- ljud- och bildshower i ett hisnande tempo. I Stonehenge är det ett fantastiskt ljusspel med rök och ridåer, i Nazca sitter man över ett golv i glas och flyger själv högt över Anderna där man förbluffas över de formationer och figurer som bara är möjliga att urskilja från luften. – Vi ska inte vara ett Disneyland. Inte heller ett museum. Vi vill bara ge våra besökare en upplevelse lite utöver det vanliga, säger han, Erich von Däniken. Hans egen ande svävar över temaparken. Han är ständigt på språng och har alltid ett ord eller två för sina besökare. I sin klarblå kavaj, uppknäppta skjorta och intensiva folklighet påminner han fortfarande om den hotellägare han en gång var på Hotel Rosenhügel i Davos. Sedan skrev han sin första bok, blev bestsellerförfattare och idag har han gett ut ett oräkneligt antal böcker, översatta till alla möjliga språk. Sammanlagt tror han att han sålt mer än 90 miljoner böcker. Han berättar sin egen historia. Hur han gick i en katolsk internatskola och tvingades översätta Bibeln. I Hesekiel i Gamla Testamentet hittade den unge Erich ett stycke om hur gudarna kom ned från himlen med eld, väsen och metalliskt skrammel.
Jordens mysterier var samlade i Mystery Park.
– Då hade jag inga tankar på utomjordingar, men så blev jag intresserad om också andra religioner hade sådana gudaberättelser. Var det här bara sagor? – Det intressanta är att Hesekiel skriver i första person. Det är alltså självupplevt och inget som han refererar från andra källor, tillägger von Dänicken. Även om han försöker låta bli att besvara sina eviga frågor, inte vill pådyvla någon sina åsikter är han nästan lite manipulativt skicklig i att få åhörare och läsare att tro just det han själv vill tro. Samtidigt har han idag en betydligt större distans till sig själv. När vi avslutar vårt samtal i det UFO-inspirerade tornkontoret i Mystery Park i Interlaken säger han: – Egentligen är jag samma dumma galning som för fyrtio år sedan. Men om jag lyckas få några miljoner människor att tänka efter ytterligare ett snäpp så är jag nöjd. Oavsett den kritikstorm som genom åren vällt över Erich von Däniken om rena felaktigheter, utelämnandet av obekväma fakta som inte rimmar med hans teorier eller egna påhitt och påståenden som är fullkomligt ovetenskapliga, så var Mystery Park absolut värt ett besök. Tyvärr gick parken i konkurs redan året efter vi var där.
I mitt skrivande har jag nu nått tågresan mot Tacna i Perú. Det är nästan exakt ett år sedan jag skumpade åstad genom Atacamaöknens norra delar från Arica till systerstaden Tacna. Här ett utdrag:
Resan till Tacna är en speciell utflykt. Tåget tutar avgång klockan tio på förmiddagen i Arica och en halvtimme tidigare, klockan 0930 är vi framme. Då har vi rest i en och en halv timme.
Det är ungefär sex mil men två timmars tidsskillnad mellan Arica i Chile och Tacna i Perú.
Tåg och tåg. Det är en rälsbuss, en motorvagn. Nummer 261. Som en trimmad spårvagn far den iväg på ett spår som ser både smalt, klent och rangligt ut. Det är så ojämnt och färden så sladdrig att man förväntar sig ständiga urspårningar och åksjuka medresenärer. Nu inträffar emellertid varken det ena eller det andra.
Motorvagn 261. Klar för avfärd.
Den går i alla fall. Återupptog trafiken bara dagar tidigare efter att ha varit ur drift en tid på grund av problem med, enligt Google Translate, motor, tryckmätare och cylinderhuvudena. Det sistnämnda misstänker jag handlar om det vi kallar topplocket. Artificiell intelligens är ibland mer art än intelligens. Vackert så.
På hemsidan för regionen Arica-Parinacota sprudlar kommentarerna över den återinsatta trafiken. Man räknar optimistiskt med uppåt 500 passagerare varje vecka på den enda dagliga turen som utgår från Perú och återvänder samma dag. Banan är Perús enda internationella järnväg. Turisttrafiken avlastar gränsövergången Chacalluta.
Taskigt parkerat. Här gäller det att hinna starta innan tåget drar hela sidan på bilen. Chauffören inser dilemmat och hinner undan.
Perús konsul i Arica, Patricio Lindeman (anar vi en avlägsen släkting till Valfrid Lindeman?) är mycket nöjd med tåginitiativet. Släktingar och vänner får nära till varann.
Enkelresan kostar 18 peruanska soles, ungefär 50 kronor och du måste köpa biljetten på plats, på stationen, senast dagen före avfärd.
Arica och Tacna är systerstäder om än väldigt olika. Liksom Arica hörde till Perú före 1880 så tillhörde Tacna Chile efter kriget och fram till 1929.
Väl i Tacna, Perú är rälsbussen som vilken spårvagn som helst. Förutom att den har eskort av mc-polis.
Boken kommer i bästa fall ut under hösten 2024. Håll utkik. Skicka ett mail om du vill boka ett ex redan nu. Gracias!
Jag såg Filip och Fredriks film Den sista resan om hur de tar med farsan Lars till Provence då han tappat gnistan och behöver livas upp. De far i en orange Renault 4:a. Bara den är värd att se filmen för. En fantastisk film som får mig att minnas egna nedslag i Frankrike. Listan är till en del publicerad tidigare i Läsa, Resa, Dö men nu utökad med ytterligare några rader. Liberté, som Lars utropade när Filip pinkade i Medelhavet.
1974. Calais, Amiens och Bordeaux, Jacques et moi. Kaféer, bordsjukebox och Aznavour, Brassens, Hallyday. En flaska vin för två francs och en halvmeter bröd. Ett sladdrigt paket Gaulouise. Tafatta glosor från franskalektioner som tramsats bort.
1975. Clermont-Ferrand och Nimes och Gitanes i hard-box.
1980. Toulouse och Limoges. Ebb och flod, sand och strand, i tragedins Dunkerque. Sväva iväg från Boulogne-sur-mer.
1982. Paris. Montparnasse, Sacre-Coeur och Boulevard du Raspail. Tuilerie, Luxembourg och picknick med Monique i Bois de Boulogne.
1983. Dieppe, St Malo och le Mont St Michel. Loiredalen, vin och Chinon, Chenonceaux. Angers; Cointreau. Tours och Blois, Orleans. Hotel de la Paix mot kanon i centrala Verdun.
1995. Paris. La Tour Eiffel, Monsieur Claude, rue Petel. Café Select och a moveable feast.
Calvi, Korsika.
1996. Tjugotvå år därpå. Barnen var små. Monet i Giverny och Musse Pigg i Disney. Under La Manche i en bil på ett tåg i en tunnel.
1997. Nice. Musslor och fest i Provence, vin Draguignan. Platan i Aix-en-Provence. En leasad Renault. Ungefär så.
1998. Nattåg till Lille, Lens och Lièvin. Coupe Mondiale fotboll. Spanien-Bulgarien. Luis Enrique. Taxikaos.
2007. Kors och tvärs på Korsika. Columbus, Napoleon o St Éxupèry, macchians vindlande vägar, främlingslegionärer.
Sprakande vikingashow på katedralen i Rouen.
2013. Nice, Monaco och väst mot Narbonne. Vatten och vin, Peyriac-de-mer, flamingo, Languedoc och les Pyrenées, hem via Vichy.
2015. Rouen, Rollon, Normandie, les vikings och Flaubert. Jeanne d’Arc bränd i en park.
2016. Med Pelle till fots. Tvärs från Huningue till St Jean Pied de Port. Chemin pélerin. Över Jura, Bourgogne, la Garonne et tous ça. Tillbaka via Bayonne och Paris. Piaf, Pére Lachaise.
2019. Sigge och jag genom Normandie och Bretagne mot Jersey, förbi Bayeux. Deauville och St Malo.
2020. Paris. Eric et Porte Clignancourt, Exit pour Cayenne. Retour de St Martin, St Barth, Guadeloupe.
2022. Sedan Charleville Hotel de Paris, Le bateau de Rimbaud. Les Ardennes.
Läsa, Resa, Dö kan man köpa på Bokus. Till exempel.
Skriver på boken. Har kommit till Arica i Chile. Då kommer ett whatsapp från vännen Rodrigo i Arica. Han länkar till rap’en Se hicieron los suecos. Översatt ungefär ”så gjorde svenskarna” men i själva verket ett talesätt som betyder ungefär att man tittar år ett annat håll. Ironin går fram.
Rodrigo Pino på den svenska kyrkogården i Arica.
Jag skriver:
Så många år efter BT Kemiskandalen i Teckomatorp kan man tycka att vi svenskar borde lärt oss att uppträda mer anständigt än vad Boliden har gjort i Aricas fattigkvarter. De 10-15 miljoner kronor bolaget satsat på advokathjälp för att hålla sig undan ansvar skulle betytt så himla mycket om de istället landat hos de drabbade familjerna.
Tillsammans med en ursäkt.
Läs hela den förfärliga historien om Boliden i Arica här.
Får jag presentera: Loco Bon och Marisol Cartagena. Jag hoppas den spelas i sammanträdesrummen på Boliden i Skellefteå.
Kosmopoliten 